(Konungen, med ett jagtfölje, kommer ur skogen.)
Reprobus (till Konungen).
Säg mig, ett barn ännu på vandringsfärden,
Hvar finns den Kung, som störst bland Kungar är,
Hvars hjerta aldrig i den vida verlden
En skymt af fruktan för en annan bär?
En sådan Drott jag vill min styrka läna,
En sådan Drott jag vill i döden tjäna.
Konungen
Välan! berätta först ditt lefnadslopp;
Du kanske sedan uppfyldt ser ditt hopp.
Reprobus
I Canaan, der morgonsolen höjer
Ur cederskogar opp sitt gyllne klot,
Jag föddes. Nu ej mer mitt öga röjer
Min moders lilla tjäll, vid bergets fot:
Ty buga måste jag, hvar gång jag trädde
In genom dörrn, och derför borrt jag drog;
I hyddan stod jag rak liksom en ceder,
Men lågt der var; mig kröker man ej neder.
Du skulle sett, hur’ då min mor sig glädde:
På golfvet strödde hon de blommors prakt,
Den finsta matta öfver bordet bredde,
Se’n hon i bägarn bästa palmvin bragt;
Jag drack; då vänligt sporde hennes tunga:
Hur’ smakar det, min son? — Och stum jag gick
Att rensa mais, att späda rankor stöda,
Samt hösta in den gula täppans gröda.
