(till en småsven.)
Låt hornen skalla genom dal och höjd:
Musik ju tolkar lifvets qval och fröjd?
De skära toner, liksom andar, sväfva
Att känslans vida trollnät sammanväfva
I tusen färgors underbara prakt,
Ett vänligt gudalån från ljusets magt.
Må jägarne, längs efter stranden, följa.
Vi mellertid, på flodens klara bölja,
Må lyssna till den höga sångens ljud.
Min falk du, Reprobus, på handen bäre;
Men ej af någon hofvets Sven du läre
Chameleontens konst att byta skrud.
(Konungen och hoffolket stiga om bord på en förgylld slup med en drake i framstammen; flera båtar följa efter med Svenner och tjenare. De ro ej fortare, än Jägarne hinna följa längs efter skogshöjderna.)
Jägarnes Sång:
O, slumra ej längre, du Jägare-brud,
Prinsessa i sofvande skogen[1]!
Förtrollningen löses af Jagthornens ljud.
Se! brudgummen, kärlig och trogen,
Till småsven hvarendaste sångfogel fått,
När åter han nalkas ditt herrliga slott.
- ↑ Мan erinre sig sagan.
