Sida:Euphrosyne - Samlade dikter I.djvu/242

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
Den här sidan har korrekturlästs


Flyg, sångens dufva, öfver tidens bölja
Till fjerran stranden af den dolda ö,
Der glömskans nattliga dämoner dölja
De runor, Skalden går att blomsterströ!
Dock, vill hans Genius ej hans vandring följa,
Skall minnets stjerna ej i molnen dö;
Inom sin själ, fastän i bleknadt skimmer,
Ett återsken han af dess glans förnimmer.”

En anslagston ifrån harpan klingar
I Lugnets däld 1), der vandrar’n ensam stod.
Än åskan gömde sina ljungeldsvingar;
Men bäfvande Natur’n dess hot förstod:
En stilla dödssuck genom nejden svingar,
Och mörk sönk qvällen öfver lund och flod.
Det var en sorgfest åt en tid, förskjuten,
Åt Sångmön här, af Kärleken förskjuten.

Snart, vid en blixt, som molnet genomlågar,
En luftig bild ur natten höjde sig:
”Kom!” — hörs en röst — ”du ensam efterfrågar
Mitt fordna tjäll; du ensam minnes mig,
När tiden kallt förbi min urna tågar.
Mitt öde vill jag nu förtälja dig
Bland spillrorna, der känslans offer gråtit
Och sorgens lif åt dikten öfverlåtit.