Sida:Euphrosyne - Samlade dikter I.djvu/243

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
Den här sidan har korrekturlästs

— 240 —

Tyst är mitt Tankespel 2). Min samtid hvilar
I grafven. Mer ej hörs ett hjerta slå
För Uranie. Ett annat slägte ilar
Densamma vägen fram till glömskans å.
Från nattens thron medljunga blixtens pilar,
Verlds-andens orgor genom rymden gå.
Naturens röst till minnets högtid bjuder:
Stäm sinnet, vandrare! Re’n lutan ljuder.

Min ungdomsdröm af snillets oro stördes:
En evig längtan till ett okändt mål.
Hyar fästa tanken, som till molnen fördes,
Lik Phoenix, stigen från sitt tända bål?
Djupt i mitt inre sanningsrösten hördes;
En ytlig tid var ej min själs idol;
Då speglades en Brudgums 3) bild derinne
I morgonglansen af mitt unga sinne.

O, Diktens verld! hur’ ljuft jag dig förskyller
Den stråle, som i saknadstimman brann!
I fjerran genljöd lyran af idyller,
Som längtande vi söngo för hvarann 4).
Men ändtlig’ hoppet sina löften fyller,
Och troheten vid heligt altar fann
Den bröllopsgäst, som på den dunkla heden
Än skapar i vårt bröst ett flyktadt Eden.

Med vingar, ej för verldens larver födde,
Vår själ, o, Kärlek! var ditt allmagtsord;
Med hoppets färgglans du vårt lif beströdde,
Och Englars fröjd blef i vår hydda spord.
Men nattens storm snart siskans bo förödde,
Och fjerran skild, uppå den vida jord,

Från