— 241 —
Från Makan, söng hon djupet af sin smärta,
En sorglig ton, förstådd af intet hjerta.
Ett solhvarf, – Gud! – och Hymens fackla släcktes 5)? ...
Nu Tuturdufvan sökte Lugnets dal.
Af sorgens draperi mitt tjäll betäcktes,
Af Elegier ljöd min clav-cymbal 6).
När dagens öga slöts och återväcktes,
Ej hopp, ej fruktan vexlade mitt qval.
Ack! glädjens morgon, härligt solbegjuten,
Mig bådade en dag, i töcken sluten.
Ack, ensam lutad vid min Makes urna,
Jag ingen afbild till mitt hjerta slöt!
Af moderskärleken, den himlaburna,
Ej någon blomma närdes i mitt sköt.
I kransarna, af Daphnes krona skurna,
Jag kände än ett hjerta slå, och göt
Mång’ tår på bladen: liksom Skaldeguden,
Omfamnande den kalla Lagerbruden!
En öfrig skatt dock himlen mig förvarar.
Hvad klara perlor Diktens källa bär!
För Enslingen, sitt fosterbarn, förklarar
Naturen helst sitt gudaspråk, och lär
Sitt inre välljud – Men i nejden svarar
Snart Ryktets echo, och vid thronen är
Jag af Lovisas drottningsblickar skådad:
I deras glans blef Snillets seger bådad.
Snart äfven Sveas valde söner hunno,
I huld förening, vägen till min dal.
