Sida:Euphrosyne - Samlade dikter I.djvu/269

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
— 266 —

”Min är du! Trolofningens ring på min hand
    Jag burit i femtio år.
O, kunde ditt hjerta i sorgernas land
    Upptinas af Trohetens tår!

Dock, nej! med de samtida vänner förent,
    Din längtan från jorden är höjd;
Och aftonens stjernor, de uppgå väl sent,
    Men båda dock kärlekens fröjd!

Gud signe din hvila! Vi råkas på nytt,
    Som barn, hos en älskande Far.
Än målar ditt anlet’, i marmor förbytt,
    De glada, de sorglig: da’r.

På rosiga skyar rann morgonen opp
    En gång öfver ungdomens dal,
Der foglarne söngo, från topp och till topp,
    Brudvisor i björkar och al.

Då skildes vi arla. Jag skyndade mig,
    När ögat ej längre dig hann,
I väfstoln, och hurtigt, med tankan på dig,
    Led sysslan, och dagen försvann.

I solgángen först från den öppnade dörr
    Kring dalen jag blickade ut,
Och tänkte: ”Mats kommer väl hem nu, som förr,
    Från grufvan, när dagen är slut.”

Men fåfänga väntan, som sakta förtärt
    Mitt åldriga hjerta! Likväl
I år och i dagar ej nå’nsin jag lärt
    Att plåna ditt qval ur min själ.