”Min är du! Trolofningens ring på min hand
Jag burit i femtio år.
O, kunde ditt hjerta i sorgernas land
Upptinas af Trohetens tår!
Dock, nej! med de samtida vänner förent,
Din längtan från jorden är höjd;
Och aftonens stjernor, de uppgå väl sent,
Men båda dock kärlekens fröjd!
Gud signe din hvila! Vi råkas på nytt,
Som barn, hos en älskande Far.
Än målar ditt anlet’, i marmor förbytt,
De glada, de sorglig: da’r.
På rosiga skyar rann morgonen opp
En gång öfver ungdomens dal,
Der foglarne söngo, från topp och till topp,
Brudvisor i björkar och al.
Då skildes vi arla. Jag skyndade mig,
När ögat ej längre dig hann,
I väfstoln, och hurtigt, med tankan på dig,
Led sysslan, och dagen försvann.
I solgángen först från den öppnade dörr
Kring dalen jag blickade ut,
Och tänkte: ”Mats kommer väl hem nu, som förr,
Från grufvan, när dagen är slut.”
Men fåfänga väntan, som sakta förtärt
Mitt åldriga hjerta! Likväl
I år och i dagar ej nå’nsin jag lärt
Att plåna ditt qval ur min själ.
Sida:Euphrosyne - Samlade dikter I.djvu/269
Den här sidan har korrekturlästs
