Båd’ fjerran och när, i den ödsliga trakt,
Det fanns intet svar för min röst.
Jag höjde, bland bråddjup i grufvornas schackt,
Ditt namn ur min klagande bröst.
Jag sporde hvar sjungande fogel på qvist,
Hvar bölja, hvar suckande vind;
Men öfrigt af allt, hvad jag ägt, hvad jag mist,
Var tåren på bleknande kind.
l ensliga hyddan jag gömmer ännu
Brudlakan, så fina som saf:
Det ena får jag, och det andra får du. —
Tag åter, o jord, hvad du gaf!
Du kom ju att hämta din brud! O, jag ser
Hos Gud din förklarade blick!
Sin bräckliga staf lägger sjuklingen ner
Vid källan, der hälsan han fick.
Gud viger oss samman: Guldbrölloppet snart
Jag firar bland Englarnas tal.
Till årsdagen Herren en krona har spart
Åt bruden i himmelens sal.
Tårglänsande ler Christi-kors-blomma re’n
I Helgonens strålande krans ...
Och härligt, o, Jesus! din, glorias sken
Bland stjernors oändliga glans.” —
Och död var den Gamla: i famnen hon slöt
Sin Yngling med guldlockigt hår.
Så vintren på fjällen, i skyarnas Sköt,
Hopsmälter med blommande vår.
