I den på romantiska händelser så rika Medeltiden, bodde i det södra Frankrike en Grefve af Toulouse, fjerran bekant för sin rikedom, sitt glada, lättsinniga lynne, och sin gästfrihet; men isynnerhet för hans undersköna Dotter Cunigunda ansåg hvarje Riddare för en ära, att hafva besökt hans borg, och i kämparingen kunna berätta, att han sett den öfver allt beprisade Skönheten. Och då ryktet allt mer och mer härom hunnit sprida sig, hvimlade borgen af vandrande Riddare och Troubadourer, hvilka gemensamt förenade sig, att lofva och besjunga Skönheten, uppeldade af det kosteliga vin, som den åldrige, dock ännu glädjeälskande Grefven, vid sådana tillfällen, lät ymnigt flöda.
Då begaf sig en dag, att den gamle Grefven inträdde i Cunigundas kammare, med en ung, skön Riddare vid sin sida.
”Här” — sade han — ”får jag föreställa dig den ädle Cunibert af Valdineau, som, från ärofulla strider i Österlanden, kommer, att, på återresan till sin stamborg, hedra oss med sitt besök.”
”Min sköna Fröken!” — sade Riddaren — ”Ryktet har äfven i främmande länder förkunnat
