— 288 —
edert lof; men finner, att dess bemödanden att skildra er varit fåfänga: det har blott till hälften lyckats att hinna verkligheten. Jag får äfven nu tillfälle att beundra ert konstrika arbete; men — tillade han — hvarföre väljer er phantasi dessa ensliga föremål? Der står ett träd helt allena, speglande sig i källan; der hvilar en hind på den mjuka blomstermattan, och der flyter en ensam svana vid hafsstranden; och der, utbrast han med rysning, vacklar en gammal Gumma mellan ödsliga klippor, samlande örter! Hennes långa spetsiga näsa döljer nästan de förtorkade läpparna — — hu! Hvarföre välja dessa ensliga föremål? Hvarföre är tvåtalet förhatligt för ert unga sinne? Eller skulle ni, lik Narcissus, förblindad af er egen åskådning, förskräckas för hvarje förening, och derföre låta er inbillning rastlöst gyckla med denna onaturliga enhet, för att tysta naturen i ert hjerta?”
”Nej,” — svarade Cunigunda, och skön och glad som morgonrodnaden, sänkte hon sina blickar på den perlstickade tapetvåden — ”den mest lekande ungdomsdröm har på ett eget sitt väckt mina inre föreställningar; men hvad som gifvit dem deras ursprung, är en hemlighet.”
Af ädel grannlagenhet ville Riddaren ej lägre fortsätta samtalet, utan aflägsnade sig. Snart lemnade han ock Toulouse och ilade med orolig skyndsamhet till sin fäderneborg, med fast föresats att glömma den besynnerliga perlstickerskan. Men ju ifrigare han sökte att utplåna den, ju
