— 290 —
då vi lyckas att upplösa dem. Men — huru vill jag förklara dessa ensliga föremål på hennes broderi, som nästan skulle kunna antyda en olycklig kärlek, om ej hennes glada, skälmska ögon, hennes i tusen brutna strålar ständigt återskimrande liflighet, gjorde denna gissning omöjlig? Snarare skulle jag tro, att hennes glada själ ännu ej uppvaknat ur barndomens gestaltlösa drömmar. Knappt hann jag i dag börja ett samtal och på ridderlig sed, i ett bildrikt språk, hylla hennes skönhet, förr än hon lutade sig ned på terrassen, bröt af en tulpan, och sade: ”jag lönar lika med lika: håll till godo den orientaliska blomman!” och i detsamma sprang hon skrattande sin väg; men de lifliga ögonen sade i en enda blick mera, än alla mina ord, och hon hade redan erhållit min tillgift. Med denna barnsligt lustiga varelsen, som ännu aldrig kastat en allvarsam blick in i lifvet, för att ana dess djupa betydelse, vill jag lifvas till en glad verksamhet på mitt gods och, i stället för krigets blodiga lagrar, se lyckliga ansigten omkring mig.”
Tjust af denna dröm om sin framtid, anhöll snart Valdineau om Cunigundas hand, och den glade fadren skyndade att förkunna sin dotter Riddarens önskan, som så väl öfverensstämde med hans egen. Han prisade Valdineau’s tapperhet, ädla börd och utseende, rikedom och förvärfvade ära; men Cunigunda, åhörande det vidlyftiga berömmet, skakade sitt lilla hufvud, lekte, under otålig väntan, med de rika svarta lockarna, och sade slutligen, då hennes far behöfde en paus,
