— 289 —
djupare kände han Cunigundas bild vara intryckt i sitt hjerta. Snart blef hans boning honom ett ödsligt fängelse: de liflösa stenmassorna tycktes afspegla hans inre tomhet, och endast Cunigunda kunde skänka honom åter hans förlorade lugn och lifva hans omgifning. Han dröjde ock ej länge, innan han gjorde ett förnyadt besök hos Grefven af Toulouse, hvilken, hjertligen glad att återse en så vidtfrejdad Riddare på sin borg, mottog honom med gästfri välvilja. Äfven Cunigundas svarta ögon blixtrade glädje, då Valdineau helsade henne.
Imellertid hade Cunigundas äldre syster hemkommit till sin fäderne-borg, och med henne många sköna barn, som blifvit frukten af ett lyckligt äktenskap. När de täcka barnen, lika Kärleksgudar, samlades omkring sin Mor, täflade om hennes ynnest, och den ena lekte med hennes lockar, den andra smög sig till hennes hjerta, den tredje, afundande de andras lycka, hängde vid hennes hals, under det de äldre bildade en vacker grupp, uppfattande hennes blickar med kärleksfullt leende — då plågade Riddar Valdineau hviska till Cunigunda: ”Vore ej denna tafla värd eder konst, sköna Fröken?” Men Cunigunda gick alltid, under ett flyktigt leende bort vid dessa ord, och fortsatte sitt arbete, vid efter våd, i samma smak, som hon börjat det.
”Detta hjerta är en gåta för mig,” — sade Valdineau. ”Gåtor hafva dock alltid någon ting så lockande, ty vår egenkärlek finner sig så väl,
