Och hjertats böjelser bepröfvas, vexla,
Tills de, lik veka blad, af höstens vindar
Från stjelken ryckta, vidt i rymden spridas
Från nejd till nejd, vid himlens tårefloder,
Att lemna plats åt en föryngrad knoppning, —
Tilläfventyrs — en mera herrlig vår.
Så kallas oförmodadt fram i dagen
Ej sällan Månget frö, som djupt i slummer
Af sinnet gömdes, tills dess aning väcktes:
Men om det en gång ock skall blomstra, mogna,
Så bör det skyddas och för kölden skonas;
Ty värman blott den späda brodden lifvar
Och höjer den från låga mullen opp.
Var ej så grym, som denna lärare,
Som ryckte spefullt ur discipelns händer
De plantor, dem han öfver berg och dalar
Med fara och med möda hunnit samla,
Att lägga in i sitt herbarium —
Och sade, höglärdt trampande på blomstren:
”Gå inom fyra väggar att studera,
Och spill ej tiden bort med olönt möda!”
Sida:Euphrosyne - Samlade dikter I.djvu/5
Den här sidan har korrekturlästs
