Är ej Naturens hjerta just den boken,
Som själens öga först studera bör?
Har ej hvart sinne claven till hvar bokstaf
I detta alfabet? Att uppenbara
Dess dolda chiffer-skrift — hvem kan det väl,
Om icke Dikten? och är Dikten ej
Ett gudabarn, som älskar barnslig fröjd?
Tro ej, mitt fosterland! att jag vill trängas
Bland skaran af de stridande Clienter,
Som vakta porten af ditt Sångartempel.
Med dem jag visst ej vill, och ej med någon,
Liksom bland foglar sker i trånga burar,
Slåss om det öfra rummet. Den som först
Högsätet når, må sina fjädrar yfva
Och sjunga bäst han kan! Jag smyger gerna
I någon vrå och qvittrar för mig sjelf;
Nöjd, om i skuggan någon vän vill lyssna
Och dela hjertats toner från min luta,
Der känslan för allt Skönt ljudbotten är.
Dock — intet offer är för stort, för litet,
Som Dig med helig värma bringas! Dig
Sida:Euphrosyne - Samlade dikter I.djvu/6
Den här sidan har korrekturlästs
