SÅNG TILL KÄNSLAN.
O Själens blomma! först af Skaparns tanka
Gömd inom evighetens dunkla knopp!
Hur’ mildt du doftar på din friska ranka,
Väckt af hans kärlekstår, ur slumren opp!
Ditt hem är hjertat. Varma englavingar
Dig skydda der, vid hoppets morgonsol,
Och kring Naturens alla barn du slingar
En helig krans, som når från pol till pol.
Blif du min Sångmö! I ditt inre vårdar,
Sjelf engel, du det Skönas himlabrand,
Och kring dig sväfva, genom Diktens gårdar,
Förtjusta minnen från ditt fosterland.
Låt sången eldas af din skära flamma,
Du stråle från Guds egen kärleksfamn!
Du lärde ju min späda tunga stamma
Det första hulda ljnd: min Moders namn?
Du var min första bön till himlen buren,
Du var min barndomsvän, min ungdomsvår;
Din aning, outsäglig i naturen,
Af alla språk det skönaste förstår.
Ett eget välljud, som för hvarje fråga
Har fått en röst, förtroligt underbar,
Du flyr, förklarad genom ögats låga,
Från bröst till bröst, med blida gudasvar.
För dig ej Vårens gud förgäfves kläder
I himmelsk ungdom hvarje skön gestalt;
