Den här sidan har korrekturlästs
VÅRLÄNGTAN,
ELLER
EBBAS FÖRSTA KYSS.
.
Sexton år min Tant jag följde
På visit i Stadens larm,
I voilen prydligt höljde
Kinden, landtlig röd och varm.
Skild från enfalden der hemma
I mitt glada barndomstjäll,
Mer ej trastens silfverstämma
Hörde jag i vårens qväll.
Hvarje tanka var en vinge,
Som på molnen flög sin kos:
”O, att drömmande jag finge
Vårens kyss, som dalens ros!”
Men af Tant och konvenansen,
Såta som ett syskonpar,
Från den lustigt glada dansen
Fogeln stängd i buren var.
Dock — hvad fröjd för hoppets sinne! —
I den slutna sällskapsrund
Vid klaveret ljöd derinne
Sången från en ynglings mund.
Rodnande — hvad var att göra? —
Efter plats jag ser mig om,
Och min själ blef idel öra,
När jag närmst klaveret kom.
