Sida:Euphrosyne - Samlade dikter II.djvu/115

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
— 109 —

Som på morgonrodnans lågor
Mig en sky från jorden bar.

Ack! i Edens lunder klädde
Staden sina murar in;
Mer än fåglars samljud gladde
Hjertats echo: ”Du är min!”
Till sekund förbytt var tiden,
Och en evighet likväl
Ur den sälla barndomsfriden
Vaknade inom min själ.

Som ett marionett-spel flydde
Men’skohvimlet mig förbi:
Med hans bild hvart moln jag prydde,
Speglande min själ deri.
Blick till blick sitt afsked delte,
Men hvart ord på tungan dog —
Månan på mitt fenster spelte,
Klockan i Sanct Jakob slog.

Sömnlös jag den första gången
Drömde, hvad jag mer ej mins;
Men i dikten, men i sången,
Skönare ackord ej fins.
Trollflöjtsljuden ännu rörde
Alla strängar i mitt bröst:
Som ett gensvar, återförde
Klangen af min älsklings röst.

Och när ändtlig’ dagen ilar
På sin char, vid hymers ljud,
Morgonsoln med lotospilar
Hjertat hann, lik Indiens Gud.