LINAS MELANCHOLI.
.
När Flora på sin brudkrans binder,
Åt egen fröjd i dalen ler,
Och fjäriln på dess rosenkinder
Den första kyssen får och ger;
Jag, obemärkt, det ödet har,
Att sörja bort så vackra da’r.
När stadens unga damer smycka
Sin bal-kostym med blomsterband,
Och par med par i dansen trycka
Med hemligt språk hvarannans hand;
Jag, obemärkt, det ödet har,
Att sörja bort så vackra da’r.
När festens ljus i granngål’n brinna,
Och lek och stoj derinne rår;
Min barndoms lyckliga väninna
Ny värdighet i brudstoln får;
Jag, obemärkt, det ödet har,
Att sörja bort så vackra da’r.
Men snart skall ock min brudgum komma
Det har min aning länge sagt;
Bland systrarna parterrens blomma
Skall stråla i förskönad prakt ...
Hvad himmelsk fröjd mig ödet spar,
Att gifva bort så vackra da’r.
