Sida:Euphrosyne - Samlade dikter II.djvu/132

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
— 126 —

Hvad sälla genier gyckla för min syn,
Än i förtrollningens magi derinne!
De flydda nöjen, blommor i mitt minne,
Tag dem i lågan ock dit opp till skyn!

Här första gången, med din masque i hand,
Thalia, dig jag såg vid lampans strålar,
I mystiskt sken, som fantasien målar
En Féers Drottning ifrån sagans land.

Armida lik, du på en drakvagn far,
Från scenen bort, från konstens tempelsalar:
Snart ingen röst i lifvets sorgspel talar,
Från detta rum, om hvad du fordom var.

Som, uppå stridens ödelagda plats,
En ensam kämpe döende än hvälfver
Sin blick till skyn, det sista tornet skälfver
Af De la Gardie’s prunkande palats.

Der ofvan spiran sist, vid lågors ljus,
En Riddare i forntidsrustning höjde,
Sin lans och, vinkande, i molnen dröjde,
Tills tornet störtade i spillrors grus.