Sida:Euphrosyne - Samlade dikter II.djvu/166

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
— 160 —

Hvarje stjerna darrade på vattnets våg,
Stranden, opp och ner, sin bild i spegeln såg,
Lund och bölja, suckande om kärlek blott,
Ägde mera fröjd än något kungaslott.

Vestan susade, i blomsterångor klädd,
Hviskande om kyssar öfver gräsets bädd.
Hvarje känsla lyssnade i Botilds bröst
Till musiken af naturens anderöst.

Kärleken, en ljusalf, från hvar boja fri,
Flög till himlen, som en vingad melodi.
Uppå Ungmöns kind brann hoppets rosenmoln;
Tåren skalf i ögat, som i blomsterskåln.

Snart på hemlig stig, i otillgänglig trakt,
Stod ett ensligt tjäll förutan kungavakt:
Natten, en Prestinna, ledde bruden in,
Höll sitt brudtal: ”Du är min! och jag är din!”