Sida:Euphrosyne - Samlade dikter II.djvu/192

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
— 186 —

Solvärman af all kärlek återfinne
De trogna, älskande i Gud hvarann!

När bönens suckar jordens sorg förbyta
I himmelsk frid, och ofvan molnen gå,
O, att min tanka finge sammanflyta
Med stjernors ljus, och eder boning nå!
Hvar är den vän, som hjertats minnen delar?
Hvar famnas åter lifvets syskonslägt? —
Ack, intet svar! — En hymn blott trasten spelar,
Och poppeln rörs af sommarns aftonflägt.

När nattens stjerna i den högblå ether
Uppå Guds vink i ödmjuk lydnad förs
Omkring sin sol igenom evigheter,
Af inre strid ej i sitt kretslopp störs, —
En planta, menskan lefver blott för stunden,
Att i sin spegel måla ljusets bild.
O, hvad är själen här, i stoftet bunden?
En låga , från en högre låga skild.

I dödens sömn jag såg en fjäril fången;
En stråle brann, och i ett ögonblick
Till lifvet vaknande för andra gången,
Fulländad skönhet vårens Psyche fick.
O, själsförädling! blef din länk då bruten?
Nej, i oändlighetens verld från dig,
Du ljusets afbild, främst i kedjan sluten,
Till Gud äoner väsen höja sig.

Må Vännens blick, i fridens verld förklarad,
Min helsning bli, så ungdomsglad, så skön,