Från Wikisource, det fria biblioteket.
Öde är barndomens dal;
Lifvet, en dödsmelodi,
Klagande hörs, som när vågorna brytas
Doft mot den klippiga strand.
Gråter ej barnet sig trött
Äfven på moderlig arm? —
Jord, ej så varm är din bädd, men ditt sköte
Vaggar dock smärtan till ro!
|