Väl dig, som snart på Skaldens bana
Ledstjernan får i tiden bli!
Att vid hans sida älska, ana
Det skönas värld, hvad fröjd, Sophie!
Hvad heligt är,
Hvad Sången klär
I ord och bilders glans derinne,
Ju qvinnans själ
Förstår så väl,
Med poësiens barndomssinne?
När ögat frågar, hjertat svarar,
Då skådar harmoniens Gud
Till jorden ned, och uppenbarar
I känslans röst sitt återljud.
Dock räds, att en rival du äger:
En ungdomsbrud, en hjertanskär,
Som städs din man fleuretter säger,
När stundom du förgäten är. —
”Hvem då?” — Jo, vet
Min hemlighet:
Hon är en flygtig Nymph, som vinkar
I vårens fläkt,
I himmelsk drägt
På azurgrund, när stjernan blinkar;
Men när, en nyckfull älskarinna,
Ej sångmön lyssnar till hans röst,
