Kring en liten enslig stuga,
Byggd af ris på klippans häll,
Skogens höga toppar buga
I den tysta helgdagsqväll.
Re’n hörs aftonklockan klämta —
”Sofven sött, o mina Små!
Mamma skall åt bygden gå,
Mödans lön till Sönda’n hämta —
Sofven sött, o mina Små!”
Mamma gick — Blott Sven den lilla,
Fem år gammal, hemma var;
Och i vaggan, ljuft och stilla,
Slumrade ett tvillingpar.
Några kol, som månan bleka,
Skimrade på spishälln än —
”Ack! så roligt,” sade Sven,
”Att med granna stjernor leka!
Mamma är ej snart igen.”
Leende, i vrån han finner
Än en knippa torkadt ris;
Hastigt fladdrande hon brinner
I den lilla hyddans spis.
Stormen, yr i hvirfvelflockar,
Bräckta rutan sönderslog;
Furan trygg åt larmet log,
Skakade med silfverlockar
Kronan i den höga skog.
