Näktergaln var sjuk en gång,
Orkade ej sjunga;
Staren tänkte, dagen lång:
”Månn! jag intet ock till sång
Höja kan min tunga?
Annars tystnar sången af,
Och naturen blir en graf.
Och hvad tjenar klagan till
Jemt hos Näktergalen?
Vare glad den sjunga vill!” —
Och han hvisslade sin drill
Så det hven i dalen.
Skatan höjde skratt på skratt,
Turturn från sin hvila spratt.
Kajan ropte: ”bra, mon cher!
Det går ej så illa;
Blott man vet att ta’ sig air” —
”Som en hvar i konsten plär” —
Sade Siskan lilla,
Trasten ropade: ”Publik!
Kan du tåla sådant skrik?
Och det blef ett larm på stund
Ibland Fåglars skara:
”Stare! öppna ej din mund;
Ej du får, i sångens lund,
Ens i chören vara.
Gå, att sladdra i en bur: Prosa är din själs natur.”
