”När blomsternas moder, fast skön såsom Leda,
Mot Svanguden Maj vände blickarna vreda,
En gång, när han hade en kallsinnig mine;
Då skapte mig Flora” — sad’ Nässlan, — ”att sveda
Den flygtiges fot, hvar han dansade fram!
Lik dig jag ej drömmer, du krumpna Receda,
Som myggan så fin,
Och så from som ett lam!”
Recedan hors svara: ”Hvi skall du förtycka
Den menlösa dröm, som blott utgör min lycka?
Mitt inre, min anda du dock ej förstår,
Som höjer från jorden den doftande vingen.
När skönheten sluter mig huld till sin barm,
Hvem älskar din uddhvassa tunga? visst ingen:
Den, som såra förmår,
Blir på kärlek så arm!”
