Målarn vid sitt färgebräde
Tänkte, der han flitigt satt:
”Min talang ej ligga får i träde,
Den begär min öfning dag och natt.
Syns ej Konstens stjerna ständigt smila,
Som hon ensam hörde mig blott till?
Jag behöfver ej naturens hvila:
Träd och frukter växa, när jag vill.”
Hastigt hördes Konstens anda
Hviska mild, som vårens sus:
Bida stunden, om du rätt vill blanda
Dina färgor i ursprungligt ljus.
Vet, till dina trägna böner svarar
Alltid ej Naturn, min himla-mor:
Hennes huldhet sjelf sig uppenbarar,
Kommer åter, när du minst det tror.”
