Sida:Euphrosyne - Samlade dikter II.djvu/299

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
— 293 —

SNILLE och MEDELMÅTTA.

Det gifs en flod, som sällan stiger öfver
Sin brädd, och drifver tidens hjul så jemnt;
En hvar der mal den skäppa, han behöfver,
Tillfreds med måttet, honom blef bestämdt.
Der stod en dvärg, att på sin lycka akta,
Och sade stolt: ”På lifvets lugna elf
I hvarje våg, som rinner fram helt sakta,
Jag utan hinder kan förnöjd betrakta,
Narcissus lik, kopian af mig sjelf.”

Men bäst han gladdes åt sin drömda fröjd,
En reslig Jätte kom från bergets höjd:
”Förlåt” — han sade — ”att jag stör din gamman;
Men, se! jag kan ock krypa hop tillsamman
Och sänka mig i stoftet ned till dig.
Kom, gör mig sällskap, och du skall förnimma,
Att från min ljusverld ock en vänlig strimma
Skall i ditt inre återspegla sig.
Jag är en vexlare, som glad förskjuter
Naturens lån: i ständigt omlopp satt,
Jag tusenfaldigt af min lycka njuter.
Så delar snillet ut sin ärfda skatt.” —

”Om än jag trodde på din själs förmåga,
Så gagnlös färd jag har ej lust att våga” —
Skrek dvärgen, rädd: — ”hvad vinner jag derpå?