Sida:Euphrosyne - Samlade dikter II.djvu/301

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
— 295 —

HÖGMODET.

Ett isberg, ryckt från polens trakt,
Från syskonkedjan fjerran bragt,
Allena gick på ocean: —
Det skådade sin hjessas prakt
I spegeln af den klara ban
Och mente: ”öfver ytan, se!
Jag konung är — med stjernorne
Jag manteln strör: månn’ ej för mig
Blott himlahvalfvet smyckar sig?”

Men Nordan kom på jättesed,
Och tog sitt berg på resan med
Åt södern, rytande: ”min Bror,
Hvad du är otillgängligt stor!
Men vet, din brant ej stöter bort
Min starkhets ande: innan kort
Skall Sol-monarken i det blå
Dig mäta ifrån topp till tå.”

Och snart i södra böljans sköt
Det stolta berget dvärglikt flöt,
Till’s småningom dess ringa topp
I hafvets skum sig löste opp.
När seglarn nu förvånad såg,
Det jemnadt var med böljans våg,
Han sade: ”Fast omätligt stort,
En solblick dig till droppa gjort!”