Sida:Euphrosyne - Samlade dikter II.djvu/303

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
— 297 —

POESI UTAN KÄNSLA.

Sköna sol! hur’ härligt bryta
Dina strålar molnen re’n,
Kastande på drifvans yta
Ljusets glada återsken!
Glänsande, hvar klippbrant skimrar
Af demant, ett feiskt slott.
Böljan sig en brygga timrar,
Som kristallens klarhet fått.

Svarande hörs vintersolen
I sin nedgång öfver polen:
”Ja, visst glindra molnen här
Kring min bädd, men sval den är:
Ingen kärlekstår jag speglar,
När till hvilans bädd jag seglar,
Ingen enda blommas blick
Jag i dag till hyllning fick.
Ingen sång, när jag försvinner,
Höjer saknadens farväl!”



Skåda Poesiens själ:
Ljuset, utan värma, hinner
Intet hjerta, men förgår
Likt en flyktig meteor.