Den här sidan har korrekturlästs
Att slippa spindelns galler.
Af nätets garn så stängd och skymd,
Hon såg de fria systrars rymd,
Och tänkte blott:
hvad olik lott
Ur ödets urna faller!
Kom så, i morgonvindens flod,
En Jägare, af eld och mod;
Han såg sig om i dalen.
Från purpurläppen klang en sång;
Ljuf var hans blick och stolt hans gång;
En himmelsk bild!
Så öm, så mild!
En främling än för qvalen.
Han snart den hvita blomman såg;
Hon lyste i hans glada håg,
Och handen bröt dess stengel.
Nu spindelnätet bort han ref —
Då se! förvandlad Liljan blef;
Vid Jägarns bröst,
Med funnen röst
Låg en befriad Engel.
