Sida:Euphrosyne - Samlade dikter II.djvu/51

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
— 45 —


Känslans låga vill sitt fängsel bryta,
Öfver jordens gränsor sammanflyta
Med hvar suck, som från ditt hjerta går,
Med hvar blick, som från ditt öga strålar
När i fjerran Aurora målar
Glädjen af ditt lif, din ungdomsvår.

Skön som kärleken i rymden ilar
Dagens Gud, och när från ljusets våg
Strålande fly kogrets gyllne pilar
Till hvar kraft i djupet slumrad låg,
Vaknar Jorden ur sin långa dvala,
Smyckar sig till Helios blomsterbrud;
Och, fast mystiskt med hvarann de tala,
Lyssnar hjertat till sitt återljud.

O, hvi dröjer Du? hör, vinden flägtar
Nöjets hopp, och detta bröst försmäktar —
O! hvi dröjer Du vid hjertats bön?
Kom ej Echo re’n ur bergens salar
Att förtälja Dig, hur’ dessa dalar
Gömma trogna hjertans segerlön?

Himlens altar till ett offer bjuder,
Vårens unga blad bekransa det;
Lundens gröna hvalf af hymner ljuder,
Amor dansar der i Floras fjät.
Morgonrodna’n vid vår fest vill smycka
Med rubinens diadem sitt hår,
Och förtrolig med vår stilla lycka
Se, hur’ den sin ros ur knoppen slår.