Sida:Fången på slottet Zenda 1911.djvu/102

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
96
FJORTONDE KAPITLET


XIV.
EN NATT UTANFÖR BORGEN

Det skulle ha överraskat de gode ruritanerna, om de känt till det föregående samtalet, ty enligt de officiella meddelandena hade jag blivit farligt sårad av en spjutstöt, som jag genom en olyckshändelse fått under min jakt. Jag sörjde för att bulletinerna blevo av mycket allvarlig beskaffenhet och väckte stor allmän oro, vilket hade tre saker till följd. För det första sårade jag djupt den medicinska fakulteten i Strelsau genom min vägran att till min sjukbädd kalla någon annan än en ung man, som var en god vän till Fritz och på vilken vi kunde lita. För det andra mottog jag ett meddelande från marskalk Strakencz, att mina befallningar icke tycktes ha mer gehör med sig än hans och att prinsessan Flavia var, mot hans vilja, under hans eskort på väg till Tarlenheim (en nyhet, varöver jag bemödade mig att icke bli glad och stolt). Och för det tredje hyste min bror, hertigen av Strelsau, ehuru alltför väl underrättad för att tro på historien om orsaken till min sjukdom, den övertygelsen, att jag verkligen var urståndsatt att handla och att mitt liv svävade i en viss fara. Detta visste jag genom Johan, som jag hade måst lita på och skicka tillbaka till Zenda, där i förbigående sagt Rupert Hentzau hade låtit grundligt prygla honom, därför att han vågat draga ned sedligheten på Zenda genom att vara ute en hel natt på kärleksäventyr. Johan var djupt förbittrad på Rupert därför, och att hertigen gillade det, band honom ännu fastare vid mig än vad alla mina löften hade förmått.

Jag kan icke uppehålla mig vid Flavias ankomst. Hennes glädje över att finna mig uppe och frisk och kry, utom vad såret angick, i stället för sängliggande och kämpande med döden, svävar ännu i dag som en härlig bild för mina ögon, tills de bli för dunkla att kunna se den; och hennes förebråelser, att jag icke ens hade anförtrott mig till henne, fingo ursäkta mitt sätt att lugna dem. Att ännu en gång få vara tillsammans med henne var i sanning som en försmak av himmeln för en fördömd själ och desto ljuvare som en oundviklig fördömelse förestod, och jag hade den glädjen att få tillbringa två hela dagar med henne.