Då de två dagarna voro gångna, anordnade hertigen av Strelsau ett jaktparti.
Saken närmade sig nu ett avgörande. Sapt och jag hade nämligen efter ivriga överläggningar beslutat, att vi måste våga ett slag, och vårt beslut styrktes genom Johans underrättese, att kungen blev klen och blek och bruten till hälsan genom det stränga fängelset. En man — han må nu vara kung eller ej — kan lika gärna dö raskt och som det anstår en ädling för en kula eller en värjstöt som att ruttna levande i en källare! Denna tanke gjorde i kungens eget intresse en snar handling tillrådlig, och från min egen synpunkt blev den allt oeftergivligare. Ty Strakencz påyrkade nödvändigheten av ett snart giftermål, och mina egna böjelser understödde honom med en så förfärlig enträgenhet, att jag var rädd för mitt beslut. Jag tror dock icke, att jag skulle ha begått det dåd jag drömde om, men jag skulle kanske ha tagit till flykten, och min flykt skulle ha förstört alltsammans. Och — ja, jag är inte något helgon (fråga min lilla svägerska) — något ännu värre kunde ha hänt.
Det är kanske det egendomligaste förhållande, som någonsin förekommit i ett lands historia, att konungens broder och den, som föreställde konungens person, under en tid av djup yttre fred, i närheten av en lugn och fridfull landsortsstad under skenbar vänskap utkämpade en förtvivlad strid om konungens person och liv. Sådan var emellertid den strid, som nu begynte mellan Zenda och Tarlenheim. När jag ser tillbaka på den tiden, tycker jag själv, att jag var halvförryckt. Sapt har talat om för mig, att jag icke tålde någon inblandning, icke lyssnade till några föreställningar; och om någonsin en konung i Ruritanien härskat despotiskt, så var det jag under de dagarna. Vart jag än blickade, såg jag ingenting, som gjorde livet ljuvt för mig, och jag hade mitt liv i min hand och behandlade det lika vårdslöst, som man hanterar en gammal handske. Till en början sökte de vaka över mig och min säkerhet, övertala mig att icke blottställa mig; men när de sågo min orubbliga föresats, uppstod hos dem — vare sig nu de kände det verkliga förhållandet eller ej — en känsla av att ödet avgjorde utgången, och att jag borde få sköta mitt spel med Michael som jag själv ville.
Sent följande afton steg jag upp från bordet, där Flavia hade suttit vid min sida, och förde henne till dörren till hennes rum. Där kysste jag hennes hand och bad henne sova
