Sida:Fången på slottet Zenda 1911.djvu/116

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
110
SEXTONDE KAPITLET

var jag tvungen att göra detta och bestämde en tid om fjorton dagar och att ceremonien skulle äga rum i katedralen i Strelsau. När detta blivit allmänt kungjort, framkallade det stor glädje över hela landet och utgjorde ett allmänt samtalsämne, så att jag antog, att det fanns endast två personer som gramde sig över det, nämligen Svarte Michael och jag själv, och endast en, som icke visste av det, den man, vars namn jag bar, konungen av Ruritanien.

Jag fick verkligen höra något om det sätt, varpå nyheten mottogs på Zendas slott, ty efter tre dagar fann Johan, som var girig efter mera pengar, fastän ängslig för sitt liv, tillfälle att åter uppsöka oss. Han hade passat upp på hertigen, då underrättelsen kom. Svarte Michael hade blivit ännu mörkare i synen och svurit vilt; och icke heller hade han tyckt mera om, att unga Rupert tog på sin ed, att jag tänkte göra som jag sagt, och vändande sig till madame de Mauban lyckönskade henne att ha blivit av med en rival. Enligt Johans utsago hade Michael lagt handen på sabelfästet, men det bekom icke Rupert det minsta, utan han skämtade med hertigen över att han hade skaffat Ruritanien en bättre kung än det haft på många år. »Och», hade han sagt till sin upphetsade herre, »djävulen ger prinsessan en präktigare man än himmeln hade bestämt för henne, det är vid min själ sanning!» Då hade Michael barskt bett honom hålla mun och gå sin väg; men Rupert måste nödvändigt först kyssa madame på handen, vilket han gjorde på ett sätt som om han var förälskad i henne, och Michael stirrade ilsket på honom.

Detta var den ljusare sidan av hans nyheter, men han kom därpå med allvarligare, och det framgick tydligt, att om tiden var dyrbar på Tarlenheim, så var den det icke mindre på Zenda. Ty kungen var mycket sjuk; Johan hade sett honom, han såg förskräckligt avtärd ut och kunde knappast röra sig. Som han nu såg ut, var det omöjligt att förväxla honom med någon annan, påstod Johan.

Herrarna på Zenda hade blivit så oroliga, att de skickat efter en läkare från Strelsau; och då läkaren varit inne i kungens fängelse, hade han kommit ut blek och darrande och enträget bett hertigen att låta honom återvända och icke vidare inblanda honom i denna sak. Men det ville icke hertigen utan höll honom kvar som fånge och lät honom veta, att hans liv var säkert, om konungen blev vid liv, så länge hertigen önskade det, och dog, när hertigen önskade det — men eljest icke. På enträgna föreställningar av