läkaren hade man emellertid tillåtit madame de Mauban att besöka kungen och lämna honom den vård, hans tillstånd nödvändiggjorde och som endast en kvinna kan ge. Men det stod ännu och vägde vad kungens liv angick, under det däremot jag var frisk och stark och fri. Därför rådde stor förstämning på Zenda, och utom när de grälade, något som de hade mycket lätt för, talade de knappast med varandra. Men ju mer nedslagna de andra voro, desto mera visade unga Rupert sig full av djävulska påhitt och gick omkring med munter uppsyn och en visa på läpparna; han höll på att skratta ihjäl sig, påstod Johan, därför att hertigen alltid lät Detchard bevaka kungen, när madame de Mauban var inne — en försiktighet som sannerligen var ganska förståndig av min omtänksamma broder.
Detta var vad Johan berättade, och han erhöll sin rikliga belöning därför. Dock bad han oss bevekande att få stanna kvar på Tarlenheim och slippa att vidare våga huvudet i lejonkulan; men vi behövde honom där, och ehuru jag icke ville tvinga honom, förmådde jag honom genom ökade belöningar att vända om till Zenda och underrätta madame de Mauban, att jag verkade för henne och att hon, om hon finge tillfälle, skulle säga ett tröstens ord till konungen. Ty kännes ovissheten svår för en sjuk, är dock förtvivlan ännu värre, och det var möjligt, att konungen låg och dog av idel hopplöshet; någon bestämd sjukdom hade han icke, efter vad jag kunnat inhämta.
»Hur bevakas nu kungen?» frågade jag erinrande mig, att två av de sex voro döda och även Max Holf.
»Detchard och Bersonin bevaka honom om natten, Rupert Hentzau och De Gautet om dagen», svarade Johan.
»Endast två i sänder?»
»Ja, men de andra sova i ett rum alldeles ovanpå och höra ett rop eller en vissling.»
»Ett rum alldeles ovanpå? säger ni. Jag visste inte av något sådant rum. Står det i något slags förbindelse med vaktrummet?»
»Nej. Man får gå ett par trappsteg och ut genom dörren vid vindbryggan och sedan in dit, där kungen förvaras.»
»Hålles den dörren låst?»
»Ja, och endast de fyra herrarna ha nycklar till den.»
Jag gick närmare honom.
»Ha de även nycklar till gallret?» frågade jag viskande. »Jag tror, att endast Detchard och Rupert ha det.»
