Sida:Fången på slottet Zenda 1911.djvu/120

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
114
SEXTONDE KAPITLET

på, men med sina klingor, ty jag ville inte ha något buller av skott. Om åter allt gick efter beräkning, skulle de befinna sig vid porten, då Johan öppnade den. De skulle då rusa in och försäkra sig om betjäningen, om icke deras blotta närvaro och kungens namn vore nog. I samma ögonblick — och därpå hängde alltsammans — skulle ett högljutt och gällt skrik av en kvinna tränga ut från Antoinette de Maubans rum. Hon skulle skrika gång på gång ’hjälp, hjälp, Michael, hjälp!’ och därjämte nämna unga Rupert Hentzaus namn. Då skulle, som vi hoppades, Michael ursinnig rusa ut från sina rum mitt emot och falla levande i Sapts händer. Hon skulle emellertid fortfara att skrika mitt folk skulle släppa ned vindbryggan, och det skulle vara besynnerligt, om icke Rupert, då han hörde sitt namn på detta sätt missbrukas, skulle gå ned från sitt sovrum och söka komma över. Om De Gautet gjorde honom sällskap eller ej, fick bero på slumpen.

Och när Rupert satte foten på vindbryggan? Det skulle bli min sak. Jag var hågad för ännu en simtur i vallgraven, och för den händelse jag skulle bli trött, ämnade jag ta med mig en liten trästege, på vilken jag kunde vila armarna i vattnet och mina fötter, då jag lämnade det. Jag skulle resa upp den mot muren alldeles vid vindbryggan; när denna vore nedfälld, skulle jag smyga mig fram till den, och om då Rupert eller De Gautet kom över den med livet, skulle det vara otur men icke mitt fel. Sedan de blivit dödade, skulle det återstå endast två, och vad dem angick; måste vi sätta vår lit till den förvirring, vi framkallat, och på ett plötsligt anfall. Vi måste sätta oss i besittning av nycklarna till dörrarna till de viktiga rummen. Kanske skulle de båda vakthavande komma utrusande. Men om de följde sina order, så hängde konungens liv på den hastighet, varmed vi kunde spränga den yttre dörren; och jag tackade Gud, att det icke var Rupert Hentzau, utan Detchard, som hade vakten inne hos kungen. Ty om än Detchard var en kall och hård man och icke feg, hade han varken Ruperts vilda djärvhet eller hänsynslöshet. Dessutom var han, om någon av dem, Svarte Michael verkligt tillgiven, och det kunde därför hända, att han skulle lämna Bersonin kvar till kungens bevakning och rusa över bryggan för att deltaga i handgemänget på andra sidan.

Det var den förtvivlade plan jag uppgjort. För att så mycket bättre invagga fienden i säkerhet gav jag befallning om att vårt slott skulle vara från tak till bottenvåning strå-