skall sätta allas våra liv på spel, att inte försumma något av vad det föreskriver.»
Han darrade, men jag måste lita på det mod och den ärlighet han kunde äga. Jag vågade icke vänta längre, ty jag var rädd att kungen skulle dö.
Då han gått, kallade jag in Sapt och Fritz och utvecklade min plan. Sapt skakade på huvudet och frågade:
»Varför kan ni inte vänta?»
»Kungen kan dö.»
»Michael blir tvungen att handla innan dess.»
»Kungen kan bli vid liv», sade jag.
»Än sen då?»
»Nå men om fjorton dar, vet ni inte vad som då skall ske?» frågade jag endast.
Sapt bet sig i mustascherna.
Plötsligt lade Fritz von Tarlenheim sin hand på min axel.
»Låt oss gå och göra försöket», sade han.
»Det är min mening att vi ska gå, var inte rädda för det», svarade jag.
»Ja, men ni stannar här och tar vård om prinsessan.»
Det blixtrade till i gamle Sapts ögon.
»Vi skulle nog även utan er på ett eller annat sätt få Michael fast», sade han med ett tyst skratt; »men om däremot ni beger er dit och dödas jämte kungen, hur går det då med dem av oss, som äro kvar i livet?»
»De skola tjäna drottning Flavia», svarade jag, »och jag önskar till Gud, att jag finge vara en av dem.»
Det uppstod en tystnad, som avbröts av gamle Sapt, då han sade sorgset men på samma gång så omedvetet komiskt, att Fritz och jag måste skratta:
»Varför kunde inte gamle Rudolf den tredje i världen gifta sig med er — det var ju farfars mor?»
»Seså, det är kungen vi nu ha att tänka på», påminde jag.
»Det är sant», sade Fritz.
»Om jag har varit en bedragare till förmån för en annan», fortfor jag, »vill jag inte vara det för min egen räkning; och om kungen inte är vid liv och på sin tron innan trolovningsdagen, skall jag omtala sanningen, hända vad som vill.»
»Ni skall gå dit, gosse!» sade Sapt.
Jag hade gjort upp följande plan. En truppstyrka under Sapts befäl skulle smyga sig fram till slottsporten. Om de bleve upptäckta i förtid, skulle de döda alla de träffade
