Sida:Fången på slottet Zenda 1911.djvu/122

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
116
SJUTTONDE KAPITLET


XVII.
UNGE RUPERTS NATTLIGA FÖRSTRÖELSER

Natten inbröt vacker och klar. Jag hade önskat ett lika ruskigt väder, som gynnade min förra färd i vallgraven; men lyckan var mig denna gång icke bevågen. I alla fall beräknade jag, att genom att hålla mig tätt under muren och i dess skugga skulle jag kunna undgå att upptäckas från de fönster i slottet, som vette mot skådeplatsen för mina ansträngningar. Om de visiterade vallgraven, måste min plan misslyckas, men det trodde jag icke att de skulle göra. De hade betryggat Jakobs stege mot alla angrepp. Johan hade själv varit med och hjälpt till att fästa röret tätt intill murverket på undre sidan, så att det kunde lika litet röras ur stället underifrån som ovanifrån. Endast ett angrepp med sprängämnen eller ett långvarigt bearbetande med hackor kunde nu rubba det, och det buller, som skulle uppstå i båda fallen, gjorde dem otänkbara. Vilken skada kunde väl en person i vallgraven göra? Jag förlitade mig på, att Svarte Michael, om han gjorde sig den frågan, skulle svara ett tillitsfullt »ingen alls», Och även om Johan hade förrädiska avsikter, så kände han icke min plan, utan väntade otvivelaktigt att få se mig i spetsen för mina vänner utanför slottsporten. Där låg, som jag sade till Sapt, den verkliga faran.

»Och där», tillade jag, »skall ni vara. Är ni inte nöjd med det?»

Men han var icke nöjd; han skulle helst velat följa med mig, om jag icke bestämt hade vägrat det. En person kunde undgå att bli observerad, dubbla antalet mer än fördubblade risken; och då han ännu en gång vågade antyda, att mitt liv var för värdefullt, bad jag, som kände den hemliga tanke han höll fast vid, honom allvarligt att tiga och försäkrade hoenom, att såvida icke kungen överlevde denna natt, skulle icke heller jag göra det.

När klockan slog tolv, lämnade Sapts truppstyrka Tarlenheims slott och tog av till höger på föga besökta vägar och noga undvikande staden Zenda. Om allt ginge väl, skulle de omkring tre kvart på två vara framme vid Zendas slott. De skulle lämna sina hästar ett stycke från slottet