och sedan smyga sig fram till porten och hålla sig färdiga, tills den öppnades. Om porten icke öppnades klockan två, skulle de skicka Fritz von Tarlenheim till andra sidan av slottet, där jag skulle vara honom till mötes, om jag vore vid liv, och överlägga med honom, om vi skulle storma slottet eller ej. Vore jag icke där, skulle de i största hast återvända till Tarlenheim, väcka marskalken och med en ansenlig styrka marschera mot Zenda. Ty vore jag icke där, hade jag blivit dödad, och jag visste, att kungen icke skulle förbli vid liv fem minuter efter det jag upphört att andas.
Jag måste nu lämna Sapt och hans vänner och berätta, hur jag själv gick till väga under den händelserika natten. Jag red ut på samma präktiga häst, som under natten efter kröningsdagen hade burit mig från jaktslottet tillbaka till Strelsau; jag var beväpnad med en revolver i sadelhölstret och med min värja. Jag var insvept i en stor kappa och bar under den en varm, tätt åtsittande ylletröja, vida knäbyxor, tjocka höga strumpor och smärtingsskor. Jag hade gnidit in hela kroppen med olja och förde med mig en stor fältflaska full med visky. Natten var varm, men jag skulle antagligen få uppehålla mig länge i vattnet, och det var därför nödvändigt att vidtaga alla försiktighetsmått mot köld; ty köld icke blott undergräver en mans mod, om han måste dö, utan verkar även nedsättande på hans viljekraft, om andra måste dö för hans hand, och skaffar honom slutligen reumatism, om det är Guds vilja, att han skall leva. Därjämte lindade jag kring kroppen ett långt och smalt men starkt tåg och glömde icke min stege.
Jag bröt upp efter Sapt och tog en kortare väg, som strök fram till vänster i stadens utkant, och vid halv ett-tiden var jag framme i skogsbrynet. Jag band hästen inne i en tät träddunge och lämnade revolvern kvar i sadelhölstret, då jag icke kunde ha någon nytta av den, varpå jag bärande min stege begav mig till kanten av vallgraven. Där lindade jag upp repet, band det säkert kring stammen av ett träd, som växte på kanten, och firade mig ned. Slottsuret slog tre kvart på ett, då jag kände vattnet under mig och började simma omkring borgtornet, skjutande stegen framför mig och hållande mig tätt intill muren. Under denna min färd kom jag till min gamla vän »Jakobs stege» och kände avsatsen under mig. Jag hukade mig ned i skydd av det stora röret — jag försökte rubba det men det var alldeles orörligt — och väntade.
