på motsatta sidan av bryggan syntes ljus. Men icke ett ljud avbröt tystnaden, förrän det stora tornuret slog halv två.
Andra stämplingar än mina tycktes således denna natt äga rum inom borgen.
XVIII.
JAG TRÄNGER IN I KUNGENS FÄNGELSE
Det kan tyckas, att jag icke befann mig i en särdeles gynnsam belägenhet för att överlägga, men under de närmaste par minuterna tänkte jag grundligt. Jag kunde, sade jag till mig själv, markera en poäng. Rupert Hentzau måtte nu vara ute på vilket bovstycke som helst, så hade jag i alla fall markerat en poäng. Han var nu på motsatt sida av vallgraven mot konungen, och det skulle vara mitt fel, om han någonsin mera satte foten på samma sida. Jag hade tre kvar att göra med: två på vaktgöring och De Gautet sängliggande. Å, om jag hade haft nycklarna! Jag skulle ha vågat allt och angripit Detchard och Bersonin, innan deras vänner hunnit komma dem till hjälp. Men jag var maktlös. Jag måste vänta, till dess mina vänners ankomst lockade någon att komma över bryggan — någon som hade nycklarna. Och jag väntade, som det föreföll mig, en halvtimme men i verkligheten endast fem minuter, innan nästa akt i det snabba dramat började.
Allt var tyst på motsatta sidan. Hertigens rum förblev omöjligt att utforska bakom sina luckor, medan ljuset fortfarande brann i madame de Maubans fönster. Därpå hörde jag ett det allra svagaste buller; det kom bakifrån dörren, som förde till vindbryggan på andra sidan vallgraven. Det nådde knappt mina öron, men jag kunde likväl icke misstaga mig om vad det var. Det uppstod därigenom, att en nyckel kringvreds mycket försiktigt och sakta i ett lås. Vem var det, som vred omkring nyckeln? Och till vilket rum gick den? Jag tyckte mig se bilden av unge Rupert, som stod där med nyckeln i ena handen, värjan i den andra och ett ondskefullt leende i ansiktet; men jag visste icke, vilken dörr det var eller åt vilken av sina favoritsysselsättningar unge Rupert ägnade dessa nattliga timmar.
Jag skulle dock snart få veta det, ty ögonblicket därpå
