Sida:Fången på slottet Zenda 1911.djvu/129

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
123
JAG TRÄNGER IN I KUNGENS FÄNGELSE

— innan mina vänner ännu kunde vara i närheten av slottsporten — innan Johan hunnit tänka på att bemanna sig till verkställandet av vad han åtagit sig — hördes plötsligt ett brakande från rummet med det upplysta fönstret. Det lät som om någon hade slungat en lampa i golvet, och fönstret blev mörkt och svart. I samma ögonblick genljöd i natten ett gällt rop:

»Hjälp, hjälp! Michael, hjälp!»

Detta rop åtföljdes av ett skrik av ytterlig fasa.

Det ilade i varje nerv hos mig. Jag stod på översta trappsteget och höll mig med högra handen fast i porttröskeln och hade värjan i den vänstra. Plötsligt märkte jag, att portvalvet var bredare än bryggan och att det fanns en mörk vrå på motsatta sidan, där en person kunde stå gömd. Jag rusade över dit och stannade där. Från denna plats behärskade jag passagen, och ingen kunde komma mellan nya och gamla slottet, förrän han hade haft med mig att göra.

Det hördes ett nytt skrik därpå kastades en dörr upp, så att den smällde mot väggen, och jag hörde vredet på en annan, häftigt vridas om.

»Öppna dörren! I Guds namn, vad är det?» hördes någon — själva Svarte Michaels röst.

Han fick till svar samma ord jag hade skrivit i mitt brev:

»Hjälp, Michael — Hentzau!»

En vild ed gick över hertigens läppar, och med en högljudd duns kastade han sig mot dörren. I samma ögonblick hörde jag ett fönster ovanför mig öppnas och en röst skrika:

»Vad står på?»

Därpå hördes en mans hastiga steg. Jag fattade hårdare om min värja: kom nu De Gautet i min väg, skulle de sex bli en mindre.

Därpå hörde jag rasslet av korsade klingor, och fottramp och — ja, jag kan icke omtala det så fort som det tilldrog sig, ty allt tycktes komma på en gång. Det hördes ett förbittrat rop från madames rum, en sårad mans skrik; fönstret kastades upp och unge Rupert stod där med värjan i handen och med ryggen vänd mot fönstret, och jag såg honom göra ett utfall.

»Å, Johan — där har du! Kom an, Michael!»

Johan var således där, han hade kommit för att hjälpa hertigen. Hur skulle han då kunna öppna porten för de