Sida:Fången på slottet Zenda 1911.djvu/130

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
124
ADERTONDE KAPITLET

mina? frågade jag mig själv; ty jag fruktade, att Rupert hade stuckit ned honom.

»Hjälp! skrek hertigen med svag och hes röst.

Jag hörde det gå i trapporna ovanför mig och uppfångade ett buller därnere till höger om mig, åt samma håll som konungens fängelse. Men innan någonting hände på min sida av vallgraven, fick jag se unge Rupert omgiven av fem eller sex karlar i fönsterfördjupningen. Han gjorde tre till fyra utfall med utomordentlig snabbhet och skicklighet. Motståndarna drogo sig undan ett ögonblick bildande en ring omkring honom. Han hoppade skrattande upp på fönsterbrädet och vinkade med värjan. Han var nedstänkt med blod, och med ett nytt vilt skratt kastade han sig huvudstupa ned i vallgraven.

Vad blev det sedan av honom? Det hann jag aldrig se, ty just som han gjorde sitt språng, tittade De Gautets magra ansikte ut genom dörren bredvid mig, och utan en sekunds tvekan gav jag honom en stöt med all den kraft Gud hade givit mig, och han föll död ned i dörröppningen utan ett ord eller ens ett stönande. Jag sjönk ned på knä vid hans sida. Var fanns nycklarna? Jag överraskade mig själv med att mumla:

»Nycklarna karl, nycklarna?» som om han ännu varit vid liv och kunnat höra; och när jag icke genast fann dem, tror jag, Gud förlåte mig, att jag slog den döde i ansiktet.

Äntligen fann jag dem. De voro endast tre. Jag tog den största och kände efter låset på dörren till fängelset. Jag försökte nyckeln. Den gick! Jag drog igen dörren efter mig så tyst jag kunde och stoppade nyckeln i fickan.

Jag befann mig nu vid en brant stentrappa. En oljelampa brann dunkelt på avsatsen. Jag tog den och höll den i handen, medan jag stod och lyssnade.

»Vad kan det vara?» hörde jag någon säga; ljudet kom bakifrån dörren, som jag hade mitt för mig nedanför trappan.

En annan svarade:

»Ska vi döda honom?»

Jag bemödade mig att höra och jag kunde ha gråtit av lättnad, då Detchards röst kom skärande och kall:

»Vänta en stund. Det blir bara obehag, om vi göra det för tidigt.»

Det blev ett ögonblicks tystnad. Därpå hörde jag regeln försiktigt dragas ifrån. Jag släckte ögonblickligen lampan och satte den tillbaka på dess plats.