Hoppa till innehållet

Sida:Fången på slottet Zenda 1911.djvu/142

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
136
TJUGONDE KAPITLET

fötter. Hennes enda utrop var att jag hade visat mig i ändan av vindbryggan och hoppat i vallgraven.

»Än fången då?» frågade Sapt, men hon endast skakade på huvudet.

Då hade Sapt och Fritz med de andra herrarna efter sig sakta och varsamt gått över vindbryggan, och i portöppningen snavade Fritz över De Gautets lik. De kände på honom och funno honom död.

Därpå överlade de, ivrigt lyssnande efter varje ljud från fängelset nedanför; men intet hördes, och de fruktade storligen, att konungens bevakning hade dödat honom och släppt hans lik ned genom det stora röret och därpå själva undkommit samma väg. Men, emedan jag hade blivit sedd där, hade de ännu något hopp (såsom Fritz i sin vänskap sedan talade om för mig); de återvände till Michaels lik, med milt våld förande undan Antoinette, som låg och bad vid det, och lyckades finna en dubbelnyckel till den av mig låsta dörren och öppnade den. Trappan var mörk, och de ville till en början icke använda facklor, varigenom de så mycket lättare skulle ha blivit utsatta för skott. Men snart utropade Fritz:

»Dörren därnere står öppen! Se, det lyser!»

Då gingo de på djärvt och mötte icke något motstånd.

När de kommo in i det yttre rummet och sågo belgiern Bersonin ligga död, tackade de Gud, och Sapt sade:

»Ja, han har varit här.»

Därpå rusade de in i konungens fängelse och funno Detchard ligga död över den dödade läkaren samt konungen liggande på rygg med sin stol bredvid sig. Fritz utropade:

»Han är död!»

Sapt bad alla lämna rummet utom Fritz och föll på knä bredvid kungen, och som han förstod sig bättre på sår och dödstecken än jag, märkte han snart, att kungen icke var död och icke heller med lämplig skötsel skulle dö av sitt sår. De höljde över hans ansikte och buro honom upp i hertig Michaels rum, och Antoinette steg upp från sin bön vid hertigens lik och baddade konungens huvud och skötte hans sår, till dess en läkare hann anlända.

Då Sapt förstod, att jag varit där, och han hade hört Antoinettes berättelse, skickade han Fritz att undersöka vallgraven och därpå skogen. Han vågade icke skicka någon annan. Fritz fann min häst och fruktade det värsta. Därpå återfann han mig, som jag redan omtalat, vägledd av mina rop till Rupert att stanna och strida med mig. Jag