tror, att aldrig någon har varit gladare över att återfinna sin egen bror vid liv än vad Fritz var, då han kom till mig; i sin kärlek och oro för mig tänkte han icke på, vilken stor sak Rupert Hentzaus död skulle ha varit. Men hade Fritz dödat honom, skulle jag ha avundats det.
Sedan konungens räddning sålunda blivit förd till ett lyckligt slut, ålåg det Sapt att betrygga hemligheten att konungen någonsin behövt räddas. Antoinette de Mauban och skogvaktare Johan — vilken senare i alla händelser var alldeles för svårt sårad för att just nu låta tungan löpa — fingo på ed lova att icke yppa något; och Fritz gick ut för att återfinna — icke konungen, utan konungens namnlösa vän, som hade suttit fängslad på Zendas borg och ett ögonblick på vindbryggan skymtat för hertig Michaels tjänares bestörta ögon. Förvandlingen hade ägt rum; konungen, som nästan blivit sårad till döds, då hans väns vaktare angrepo honom, hade slutligen övermannat dem och låg nu, sårad men vid liv, i Svarte Michaels eget rum på slottet. Han hade burits dit från fängelset med ansiktet dolt av en kappa, och order hade utfärdats, att om hans vän återfunnes, skulle han föras ofördröjligen och obemärkt till konungen. Samtidigt skulle ilbud avgå till Tarlenheim med order till marskalk Strakenez att underrätta prinsessan om, att konungen befann sig i säkerhet, och att själv fortast möjligt infinna sig hos konungen. Prinsessan erhöll tillsägelse att stanna på Tarlenheim och där avvakta sin kusins ankomst eller vidare förhållningsorder. På det sättet skulle konungen hinna återhämta sig efter sina tappra bedrifter och efter att nästan genom ett underverk ha undkommit sin onaturliga broders förrädiska stämplingar.
Denna fyndiga anordning av min slipade gamla vän lyckades i alla delar, utom där den fick att göra med en makt, som ofta kullkastar de skarpsinnigaste planer. Jag menar ingenting annat än en kvinnas höga vilja. Ty hennes kusin och suverän fick skicka vilka hälsningar han behagade (eller överste Sapt behagade på hans vägnar), och marskalk Strakencz fick envisas så mycket han ville, men prinsessan Flavia var på intet sätt hågad att stanna i Tarlenheim, medan hennes älskade låg sårad på Zenda; och då marskalken med en mindre eskort red ut från Tarlenheim på väg till Zenda, följde prinsessans ekipage omedelbart efter, och i samma ordning färdades de genom staden. Där var det redan ute, att konungen, som aftonen förut hade besökt sin
