»Det är inte kungen. Kyss honom inte, det är inte kungen.»
Hon drog sig undan ett ögonblick; därpå, med ena armen ännu kring min hals, frågade hon i en ton av harmfull stolthet:
»Skulle jag inte känna den jag älskar? Rudolf, min älskade!»
»Det är inte kungen», sade gamla Sapt igen, och den känsliga Fritz började plötsligt snyfta.
Hans snyftningar sade henne, att det icke var fråga om någon komedi.
»Det är kungen!» utropade hon. »Det är kungens ansikte — kungens ring — min ring — det är den jag håller kär!»
»Ja, det är den ers kunglig höghet håller kär», svarade gamle Sapt, »men inte kungen. Kungen är därborta på slottet. Den här mannen…»
»Se på mig, Rudolf, se på mig!» ropade hon och tog mitt huvud mellan sina händer. »Varför låter du dem pina mig? Säg mig, vad är meningen med allt det här?»
Därpå sade jag, i det jag såg henne i ögonen:
»Gud förlåte mig, ers kunglig höghet, men jag är icke kungen!»
Jag kände hur hennes händer grepo om mina kinder. Hon stirrade på mig så, som aldrig förr någon kvinna undersökt en mans ansikte. Och jag, fortfarande tyst, såg hur förvåning uppstod hos henne, för att övergå till tvivel och sedan till förskräckelse. Hennes händer släppte sakta, mycket sakta sitt tag; hon vände sig mot Sapt, mot Fritz och åter mot mig, därpå vacklade hon plötsligt och föll framåt i mina armar. Med ett ångestrop slöt jag henne intill mig och kysste hennes läppar. Sapt lade sin hand på min arm. Jag såg upp på honom. Jag lade henne sakta ned på marken och steg upp och stod och betraktade henne, i det jag förbannade himmeln, som låtit unga Ruperts svärd skona mig, för att jag skulle få utstå denna oändligt mycket grymmare pina.
