gå och se på honom», sade hon och reste sig för att stiga ur vagnen.
Men i samma ögonblick kom Sapt ridande från slottet, och då han fick se prinsessan, försökte han hålla god min i elakt spel och ropade till henne, att konungen vårdades väl och var utom all fara.
»På slottet?» frågade hon.
»Var annars, ers kunglig höghet?» svarade han, bugande sig.
Sapt såg på flickan och smålog tvivlande.
»Men den här flickan påstår, att han är därborta — med greve Fritz.»
»För en sådan som henne är varenda fin herre en kung», sade han.
»Då ä han och kungen lika som två bär», utbrast flickan något orolig, men ännu envis.
Sapt spratt till och den gamla marskalken såg frågande ut. Flavias blick var icke mindre vältalig. Misstankar sprida sig fort.
»Jag rider dit själv och ser efter, vem det är», sade Sapt ivrigt.
»Nej, jag vill följa med», sade prinsessan.
»Kom då ensam», viskade han.
Hon lydde den egendomliga antydan hon läste i hans ansikte och bad marskalken och de andra att vänta, varpå hon och Sapt, som vinkade åt bondflickan att hålla sig på avstånd, gingo till fots dit, där vi lågo. När jag såg dem komma, satt jag nedhukad och dyster på marken och dolde ansiktet i händerna. Jag kunde icke se på henne. Fritz föll på knä vid min sida och lade handen på min axel.
»Tala sakta, vad ni än må säga», hörde jag Sapt viska, då de kommo fram, och det nästa jag därpå hörde var ett dämpat utrop halvt av glädje, halvt av förskräckelse från prinsessan:
»Det är han! Är du sårad?»
Hon föll på knä på marken bredvid mig och förde sakta undan mina händer; men jag höll blicken fortfarande fäst på marken.
»Det är kungen!» sade hon. »Överste Sapt, vad låg det för kvickt i det skämt ni spelade mig?»
Ingen av oss tre svarade. Utan att bry sig om de andra slog hon armarna kring min hals och kysste mig. Då sade Sapt med en sakta, hes viskning:
