Hoppa till innehållet

Sida:Fången på slottet Zenda 1911.djvu/148

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
142
TJUGUFÖRSTA KAPITLET

stänger; Svarte Michaels banér hängde nämligen där på halv stång och ovanför detsamma Ruritaniens kungliga flagga, som för ännu en natt svajade över mitt huvud. Man får så lätt vanor, och det var endast med ansträngning jag erinrade mig, att den icke längre vajade för min skull.

Om en stund kom Fritz von Tarlenheim in till mig. Jag stod då vid det öppnade fönstret och fingrade i tankarna på murbruket efter »Jakobs stege». Han meddelade mig helt kort, att konungen önskade träffa mig, och vi gingo tillsammans över vindbryggan, in i det rum, som hade varit Svarte Michaels.

Konungen låg där till sängs; vår läkare på Tarlenheim, som skötte honom, viskade till mig, att det endast fick bli ett kort besök. Konungen fattade min hand och tryckte den. Fritz och doktorn drogo sig tillbaka till fönstret.

Jag tog konungens ring från mitt finger och satte den på hans.

»Ers majestät, jag har försökt att icke vanära den», sade jag.

»Jag orkar inte tala mycket», svarade han med svag röst. »Jag har haft en svår strid med Sapt och marskalken — vi ha nämligen talat om alltsammans för marskalken. Jag ville ta er med mig till Strelsau och behålla er hos mig och tala om för alla, vad ni gjort, och ni skulle ha blivit min bästa och närmaste vän, kusin Rudolf. Men de säga, att jag inte får det och att hemligheten måste bevaras — om den nu kan bevaras.»

»Det ha de rätt i, ers majestät. Låt mig fara, mitt arbete här är fört till slut.»

»Ja, det är fört till slut, och på ett sätt, som ingen annan än ni skulle ha kunnat. När man återser mig, har jag skägg och är affallen efter sjukdomen, och det kommer inte att väcka någon förvåning, att konungens utseende är förändrat. Kusin, jag skall bemöda mig att man inte finner honom förändrad i andra avseenden. Ni har visat mig, hur man skall spela konung.»

»Ers majestät, jag kan inte mottaga något beröm. Det är en Guds nåd, att jag inte blev en värre förrädare än er bror.»

Han såg frågande på mig, men en sjuk drar sig för att lösa gåtor, och han hade icke kraft att utfråga mig. Hans blick föll på Flavias ring, som jag bar. Jag trodde, att han skulle fråga mig om den, men efter att tanklöst ha fingrat på den lät han huvudet sjunka ned på kudden.