»Jag vet inte, när jag får återse er», sade han med svag, nästan ljudlös röst.
»Om jag någon mera gång kan tjäna ers majestät…», svarade jag.
Hans ögonlock föllo igen. Fritz och läkaren kommo fram, jag kysste konungens hand och lät Fritz föra bort mig. Jag har sedan aldrig återsett konungen.
När vi kommo ut, vek Fritz av, icke till höger tillbaka till vindbryggan, utan till vänster, och förde mig, utan att yttra något, uppför trapporna genom en vacker korridor i lustslottet.
»Vart gå vi?» frågade jag.
Fritz såg bort och svarade:
»Hon har skickat efter er. När det är över, så kom tillbaka till bryggan. Jag väntar på er därnere.»
»Vad vill hon?» frågade jag och andades hastigt.
Han skakade på huvudet.
»Vet hon allt?»
»Ja, allt.»
Han öppnade en dörr, drev sakta på mig och stängde den bakom mig. Jag befann mig i en rikt möblerad mindre salong. Först trodde jag mig vara ensam, ty belysningen från ett par med skärmar försedda ljus på spiskransen var mycket dunkel. Men snart urksilde jag en kvinnlig gestalt stående vid fönstret. Jag förstod att det var prinsessan, och gick fram till henne, föll på knä och förde hennes hand, som hängde ned vid sidan, till mina läppar. Hon varken rörde sig eller talade. jag steg upp, och genomträngande dunklet med mina ivrigt spejande ögon såg jag hennes bleka ansikte och glansen av hennes hår. Innan jag själv visste av det, gick över mina läppar ett sakta:
»Flavia!»
Hon darrade litet och vände på huvudet; därpå stod hon med en hastig rörelse alldeles inpå mig och fattade i mig.
»Stå inte, stå inte! Du får inte! Du är sårad! Sätt dig ned — här, här!»
Hon förmådde mig att sitta ned på en soffa och lade sin hand på min panna.
»Vad ditt huvud känns hett», sade hon och sjönk ned på knä bredvid mig; därpå lutade hon sitt huvud mot mig, och jag hörde henne halvviska: »Älskade, vad ditt huvud känns hett!»
Kärleken låter alltid på ett eller annat sätt även en trögtänkt man få en inblick i den älskades hjärta. Jag hade
