kungliga hus. Ty vad finns det väl för samband mellan Ruritanien och Burlesdon, mellan palatset i Strelsau eller slottet i Zenda och nummer 305 Park Lane, London W.? Nåväl, saken förhåller sig så — jag måste förutskicka, att jag nu, nödd och tvungen, rör upp just den skandal, som min kära lady Burlesdon önskar glömd — att år 1733, då Georg II satt på tronen, då fred rådde för ögonblicket och kungen och prinsen av Wales ännu icke råkat i luven på varandra, kom en viss furste på besök till engelska hovet. Denna furste blev sedan i historien känd under namnet Rudolf III av Ruritanien. Det var en ståtlig, vacker ung man, med utseendet markerat (kanske bortskämt, det tillkommer inte mig att avgöra) av en ovanligt lång, vass och rak näsa och yvigt mörkrött hår — faktiskt den näsa och det hår, som utmärkt Elphbergarna sedan urminnes tider. Han stannade några månader i England, där han fick det artigaste mottagande; men när han slutligen reste hem, var det icke utan att han var en smula i onåd. Han utkämpade nämligen en duell (det ansågs synnerligen fint av honom, att han därvid icke fäste något avseende på sin rang) med en adelsman, väl känd i den tidens societet, icke blott för sina egna förtjänsters skull, utan även såsom man åt en mycket vacker hustru. I denna duell sårades prins Rudolf svårt, och då han tillfrisknat, smugglades han på ett skickligt sätt ur landet av det ruritanska sändebudet, som hade haft mycket besvär av honom. Adelsmannen sårades icke i duellen, men emedan det var en kall och fuktig morgon mötet ägde rum, ådrog han sig en svår förkylning. Han gjorde ingenting för den och dog omkring ett halvt år efter prins Rudolfs avresa, utan att ha haft tillfälle att ordna sitt förhållande till sin hustru, som två månader därefter födde en arvinge till familjen Burlesdons adliga titel och gods. Denna dam var grevinnan Amelia, vilkens porträtt min svägerska önskade få bort ur salongen i Park Lane; och hennes man var James, femte earl av Burlesdon och tjuguandra baron Rassendyll, båda titlarna förenade med engelskt pärskap, samt riddare av strumpebandsorden. Vad Rudolf angick, återvände han till Ruritanien, gifte sig och uppsteg på tronen, där hans avkomlingar i rätt nedstigande led suttit ända till innevarande stund — med en enda kort mellantid. Och slutligen, om man går igenom porträttgalleriet på Burlesdon, finner man bland de ungefär femtio porträtten från de senaste hundrafemtio åren fem eller sex, inbegripet den sjätte earlens, som utmärka sig för långa, spetsiga, raka näsor och
