ett rikt mörkrött hår; dessa fem eller sex ha även blå ögon, under det eljest mörka ögon äro vanligare hos Rassendyllarna.
Detta är förklaringen, och jag är glad att nu ha avslutat den; fläckarna på en hederlig ätt äro ett grannlaga ämne, och alldeles säkert är den ärftlighet, vi nu höra så mycket omtalas, den utmärktaste utspridaren av skandalhistorier i världen; den hånler åt grannlagenhet och skriver in egendomliga saker mellan raderna i adelskalendern.
Det torde observeras, att min svägerska med en brist på logik, som måste ha varit henne egendomlig (eftersom det icke längre tillåtes att skylla hennes kön för den), betraktade min hårfärg och hy nästan som en försyndelse, för vilken jag var ansvarig; och hon skyndade att från detta yttre tecken sluta till inre egenskaper, till vilka jag bedyrar min fullkomliga oskuld. Åt denna sin orättvisa slutledning sökte hon ge stöd genom att framhålla det onyttiga liv jag förde. Vare därmed hur som helst, så hade jag i alla fall skaffat mig rätt mycket nöje och rätt mycket vetande. Jag hade gått i skola i Tyskland, vistats vid ett tyskt universitet och talade tyska lika flytande och fulländat som engelska; jag var fullt hemma i franskan, hade en hum om italienskan och kunde spanska tillräckligt för att svära på det språket. Jag var en stark, om än knappast en fin fäktare och god skytt. Jag kunde rida allt, som hade en rygg att sitta på; och mitt huvud var så kallt som möjligt, trots dess brandröda betäckning. Säger man, att jag borde ha använt min tid på nyttigt arbete, så har jag intet annat att anföra till min ursäkt, än att mina föräldrar icke borde ha lämnat mig tvåtusen pund i årlig ränta och anlag för ett kringflackande liv.
»Skillnaden mellan dig och Robert», sade min svägerska, som ofta — Gud signe själen! — talar, som om hon hölle föredrag över en »plattform», och ännu oftare, som om hon stode på en plattform, »är att han inser de plikter hans ställning ålägger honom, medan du bara ser fördelarna.»
»För en begåvad människa, min kära Rose», svarade jag, »äro fördelarna lika med plikter.»
»Å, prat!» sade hon med en knyck på huvudet och fortfor om ett ögonblick: »Här ha vi nu sir Jacob Borrodaile, som erbjuder dig precis vad du skulle kunna duga till.»
»Tusen tack!» mumlade jag.
»Han skall ut på en ambassad på sex månader, och Robert
